Lilla byn Bard - Under ett skiffertak
Ortnamnet kommer förmodligen från det keltiska ordet ”bar” som betyder borg, en befästningsplats, och inte från det franska ordet ”bar” som betyder barb, en sötvattensfisk som återfinns på vapenskölden hos platsens adelsfamiljer och som av den anledningen har fått forskarna att missta sig.
Vapenskölden Sköldemärket är av det klassiska slaget. Det föreställer platsens namn. I detta fall handlar det om två flod - barber (”bars” på franska) mot en ljusblå bakgrund beströdd med små guldkors. Sköldemärket med fiskarna, som redan tillhörde familjen Bar av Lorena, antogs förmodligen av Otto I på 1000-talet. Det var förmodligen också han som byggde fästningen.
Historia 31–25 f.Kr.: längs den stenlagda gångstigen som leder från Bard till Donnas kan man fortfarande se de nedslipade klipporna och stöd mu - rarna från den gamla galliska vägen. 1000-talet: Otto av Bard byggde ett slott på udden och utnyttjade den utmärkta positionen för att kräva ut en avgift för vägfaranden och deras varor. Det första dokument som avslöjar förekomsten av ett slott på bergets utlöpare som tillhörde adelsfamiljen Bard är från 1034. Cirka 1150: utmed förbindelsevägen mellan Bard och Donnas grundades härbärget Saint Jean de la Pierre av riddare från Johanniterordern, som enligt lag var skyldiga att hjälpa pilgrimer och köpmän som färdades utmed den gamla romerska vägen. 1242: fästet erövrades av greve Amedeo IV av Savojen som förvand - lade det ursprungliga slottet till en fästning. 1661: hertig Carlo Emanuele II av Savojen avvecklade fästningarna i Verrès och Montjovet och flyttade allt artilleri till Bard, som från detta ögonblick blir garnison för huset Savojen i Valle d’Aosta. 1800: i gryningen den 14 maj gick 40 000 man från Napoleons reservarmé över Alperna vid S:t Bernhard-passet för att överrumpla de österrikiska-piemontesiska trupperna, som ockuperade Po-slätten. Napoleons trupper kom snabbt fram till Bard, där de blockerades av den österrikiska garnisonen som skyddade fästningen. Fästningen föll i händerna på fransmännen den 21 maj, då österrikarna överraskades i en nattlig attack. Men fästningens befälhavare, kapten von Bernkopf, erkände sig inte besegrad, förrän efter en hel dags bombardemang som till slut tvingade honom att kapitulera. Irriterad av det oväntade motståndet lät Napoleon jämna fästningen med marken. 1830–38: Carlo Felice lät återupp - bygga fästningen, fortfarande i antifranskt syfte. Enligt militär ingen jören Francesco Antonio Oliveros förslag ska fästningen kunna hålla stånd under tre månaders belägring, ha lager för att rymma proviant, 50 artilleripjäser och en garnison på 416 man (det dubbla med inkvartering med halm på golvet). 1975: fästningen var inte längre till någon nytta som militär egendom, utan överlämnades istället till regionen Valle d’Aosta. Särprägel Bland alla de berömda personer som har rest i trakten är det den anonyme redaktören för Messager Valdôtain som bäst sammanfattar platsens själ då han 1959 skrev: ”Bard är inklämd, som en kil, mellan två berg. På ena sidan finns berget som bär upp den berömda fästningen (…), på andra sidan finns ett berg som är ännu högre (…). Bard ligger där i mitten. Det är ett fyrtiotal hus; alla står de så tätt tillsammans att de skiffertäckta taken snuddar vid varandra och blandas ihop. Om du ser byn uppifrån, ser den ut som en stenhög, en ’clapey’. Mitt genom byn går en smal väg, med gammal stensättning som ännu bär tecken av hjulen på de romerska legionernas vagnar. Högre upp ligger en vacker kyrka med ett litet klocktorn. Husen är alla antika och har portar, fönster och balkonger i bearbetad sten, mycket vackra”.
Människors minnen Bland dem som deltog i belägringen av Bard, fanns en ung funktionär i den napoleonska administrationen vid namn Henri Beyle, senare känd som Stendhal, författare av ”Rött och svart” och ”Kartusianklostret i Parma”. Den blivande store författaren var då bara 17 år gammal. Elddopet vid fästningen i Bard förblev så levande i hans minne att han 36 år senare kände behovet av att återkalla det i sin självbiografiska roman ”La vie de Henry Brulard” (Henry Brulards liv). Här berättar han om hur ”kanonsalvan från Bard förde ett fruktansvärt oväsen” och att vägen mellan Bard och Ivrea var full av stupade hästar. Han minns även hur han tillbringade en natt hemma hos en kyrkoherde, som skrämdes av truppernas genomfart. För att trösta honom talade den unge fransmannen med honom och kyrkoherden förklarade tacksamt att ”Donna betyder kvinna, cattiva dålig… Det var då – kommenterar Stendhal – som jag började lära mig italienska”.
Kända personer Napoleon, Cavour och Stendhal är alla förknippade med Bard och på något sätt har de påverkat ortens historia. Särskilt de två förstnämnda, eftersom den tredje endast bevittnade en händelse, av vilken han även efterlämnat en skiss (en teckning som visar hur armén tar sig genom Bard-passet). Om Napoleon ödelade så deltog Cavour i återuppbyggandet av fästningen, men utan entusiasm. Han uppehöll sig där under några månader 1831, på uppdrag av huset Savojen, i egenskap av löjtnant i ingenjörstrupperna, för att övervaka återuppbyggnadsarbetet. Tiden han tillbringade i Bard upplevde den blivande statsmannen som ett straff, ”en exil”. Han skrev faktiskt: ”jag känner mig ensam, på en isolerad plats, utan några som helst resurser, omgiven av arbetare (…), reducerad till att slå ihjäl tiden med att spela tarot med företagare”.
Kuriosa Det finns två kuriositeter. Den första handlar om fästningen. Eftersom fästningen höll stånd mot alla odds, till den grad att Napoleon rasade mot den där otäcka fästningen i Bard, använde general Marmont ett knep för att få sin armé över vägen som soldaterna i fästningen bevakade med sina kanoner. Han lät strö dynga och halm över vägen ochaliens vackraste byar VAL D’AOSTA 11 klädde vagnarnas och kanonernas hjul med halm för att dämpa eventuella ljud. En del av artilleriet lyckades passera, men härens huvudstyrka fann sig snart under beskjutning av en störtskur med klot, granater och haubitsar som sköts från fästningen, där man uppen - barligen inte ens sov på natten. Den andra kuriositeten är den så kallade ”scivolo delle donne” (rutschbana för kvinnorna), som kvinnorna under antiken brukade använda vid fruktsamhetsriter, genom att glida nerför den sluttande klippan. Det befruktande elementet kan eventuellt ha varit den orm - liknande linje som tecknades på klippan.
”Den där otäcka fästningen i Bard” som förargade Napoleon Det är skrämmande att se i ett tryck från 1829 det kala berget vid Bard, efter Napoleons ödeläggelse av fästningen. Eftersom denna plats – på grund av sin strategiska position överst på bergets utlöpare där den dominerar passet som passeras av en flod och av en enda framkomlig väg – är som byggd för att befästas. Det var därför som Carlo Felice av Savojen, rädd för ett nytt franskt angrepp, inledde återuppbyggandet cirka trettio år efter Napoleons genomfart. Den imponerande fästningen som dominerar dalen slutfördes år 1838, efter åtta års arbete, och den visar sig för oss med sina tre byggnader på olika nivåer: Ferdinando-byggnaden längst ned, Vittorio-byggnaden i mitten och Carlo Alberto-byggnaden högst upp. Den nya fästningen anses vara ett mästerverk inom militär arkitektur. Kompakt och gedigen, sammansatt av kaserner, täckta löpgravar, respektingivande murar och skottgluggar som helt upptar sidorna på bergets utlöpare, är fästningen utrustad med 283 rum och har lyckats inkvartera upp till tusen personer. I slutet av 1800-talet började fästningen förfalla, den utnyttjades först som en koloni för straffarbete och sedan som ammunitionsförråd. Den fantasieggande medeltida borgen, med sina tak täckta av ”lose”, de lokala skifferplattorna, slingrar sig vid foten av fortet längs med den antika romerska vägen, som det bara återstår några spår av: en bit väg, valv, murar och bron över floden. I byn finns 25 hus bevarade som förklarats som historiska monument, bland annat huset Casa Nicole (gatunummer 41–45) från 1400-talet. Byggnaden, som delvis byggts på en av byns ingångsportar, tillhörde adelsfamiljen De Jordanis och 1744 blev den residens för adelsfamiljen Nicole, de sista grevarna av Bard. På husets puts syns fortfarande spår av kulor från striden mellan fästningens försvarare och Napoleons armé i maj 1800. Casa Challant (gatunummer 46), som byggdes på 1400-talet och var residens för greve Filiberto av Challant, ligger nära en karakteristisk valvbåge och har vackra fönster i bearbetad sten på fasaden och rester av antika freskomålningar. Av intresse är också Casa Valperga (gatunummer 22), som är lätt att känna igen med sin fasad som delats på mitten och de två fönstren med kryssvalv. Inomhus i många av dessa bostäder kan man fortfarande se stentrappor, pressar, tvärbjälkar och medeltida dörrar. Församlingskyrkans exteriör är inte så intressant, till skillnad från klock - tornet som går tillbaka till 1300-talet och har en kvadratisk form med tre fönsterrader. Bredvid fontänen från 1598, som finns mitt i byn, står en stenpelare som är 170 cm hög med ett människohuvud högst upp, vars ursprung eller betydelse är okänd. Det finns två naturfenomen i denna lilla kommun som sprider sig över en yta på endast tre kvadratkilometer. Det är jättegrytorna (runda ihåligheter som ristats in i berget av flodbädden) och flyttblocken (som orsakats av glaciärernas rörelser under kvartär - perioden), båda synliga vid den nuvarande kyrkogården. Andra bevis på människans hand - lingar under seklernas gång är hällristningarna från den yngre stenåldern på de nerslipade klipporna vid foten av fästningen och i ruinerna från härbärget Saint Jean de la Pierre (1100–1200-talet) längs vägen till Donnas.
